Varför finns det inga original idag, eller är det Du och jag som är nutidens original, fast vi kanske inte vet om det?
Jag tänker berätta om en farbror som jag minns från min barndom och ungdom.
”Bigg-Janne”, Janne Olsson. Han bodde i den lilla röda stugan, några hundra meter nedom mitt föräldrahem,men var född ”upi Bigge”, Bygget, Österby. Janne var murare till yrket. Han hade mycket fyr för sig i sin yrkesutövning, men även efter arbetstidens slut. När vi, i mörkret, gick hem från skolan kunde han stå ute och vänta på oss.
Då vi var vid stugan, sprang han runt sitt hus och skrek, ”Holi-ho-holi-ho”.
Trots att vi visste vem det var blev vi väldigt uppskrämda.
Han använde ofta sin sparkstötting på vintern. När han mötte någon på vägen, lyfte han benet som han sparkade med, väldigt högt. När man hälsade på honom kunde han ropa högt ”Pomm-pomm”.
De hände i byn, att en man dog i vattenledningsdike, som han höll på att handgräva. Frun i grannhuset går över till Janne och berättar det för honom. Hans svar blir: ”O so kållt som he jer neo, kot n jo hå frusi ihöl”, och så kallt som det är nu, kunde han ju ha frusit ihjäl. Några flickor från Missionskyrkan var vid jultiden ut och besökte de gamla, och sjöng för dem.
De besökte även Janne. När de började sjunga för honom, gick han fram till vedspisen och tog spiskroken, lyfte den första ringen och utbrast: ”Hallelöja Petrus”, sedan lyfte han den andra ringen och utbrast: ”Tä itöijen Johannes”, ta tag i den Johannes, varpå flickorna hade svårt att hålla sig för skratt, det såg Janne, varvid han utbrast:
”Sett de so ne åt schwöijk”, sätt Dig så det inte sviker.
Janne bodde med sin son Gotthard, i den lilla stugan, till slutet på 1950-talet. De flyttade ner till byn, till stugan som står bredvid skolan, Gunilla och Karl-Gustav Nilssons. Där bodde Janne några år.
De sista åren bodde han på ålderdomshemmet i Harads , det som är Brittas Pensionat idag.
Janne finns med på ett av fotografierna som är uppsatta på Pensionatet.
