Svartlå ligger på gränsen mellan inland och kustland och är unikt som älvdalsbygd på många sätt. Men vi tar byns presentation från början Jag har försökt att inte bli för precis med senare tiders personer och föreningar dom kan ni läsa om på andra ställen på hemsidan.
Byns namn
Namnet Svartlå är ett gammalt medeltida fornnordiskt namn och betyder i rak översättning ”svart strandformation”. Ändelsen ”lå” i Svartlå är samma lå som i Sandslån eller Oslo enligt ortnamnsexperten Lars-Göran Edlund vid Umeå Universitet. Det troligaste är att det är klippan nere vid älven ”Hälludden” eller Bergudden som den även kallas i gamla skrifter som gett byn dess namn eftersom de som först färdades i trakterna använde älven som transportled. Klippor som skjuter ut i älven är inte vanliga och den ovanligt stora förkastningsklippan är ett säkert blickfång för resande efter älven och under väldigt lång tid var älven den enda vägen.
När kom dom första inbyggarna
Exakt när den förste inbyggaren bestämde sig för att bli bofast vid ”Svartlå” är ännu höljt i dunkel men antagligen var det under 1300talet. Mycket sannolikt är dock att det rört sig människor i trakten ända sedan stenålderstiden. Innan landhöjningen flyttat kustlinjen dit den är idag så var Haradskölen en lång udde ut i dåvarande Bottenviken. Bovallsklinten med dess utlöpare Backberget var i ett senare skede en ö i den breda isälvsviken. Men vi pratar då inte om bofast befolkning i dagens mening utan mer om lämpliga lägerplatser för dåtidens jägar/samlar folk. För att vara så långt in från kusten som 8mil så är höjden över havet nere vid älven inte speciellt stor, bara 25m. Den först bebyggda delen av byn var det som i dag kallas ”gamla byn” eller ”nere i byn”. Det var ett låglänt sandigt område alldeles nere vid älven som på älvkanten lämpade sig väl för husbyggnation även om det i förstone kan tyckas vara väl nära älvens vattennivå. Byns läge är unikt då ingen annan tidig bebyggelse efter älven ligger så lågt. De två högre belägna ”terrasserna” bestod av mo/mjäla jord vilken är svårare att bygga på tack vare sin vattenhållande förmåga och ratades därför av de första nybyggarna.
De första skrivna källorna
De första skrivna källorna över vilka som bodde i Svartlå var Bågmantalslängden från 1539 och jordeboken från 1543. År 1559 vet man att det bodde 22 personer i Svartlå fördelade på 4 olika gårdar. För de tidiga Svartlåborna var jakt och fiske de viktigaste och säkraste inkomstkällorna jämsides med ett måttligt framgångsrikt jordbruk. Den sandiga jorden som först odlades upp nere vid älven var inte särskilt bördig och lite frostlänt så för Svartlå var fisket i älven efter lax och i traktens större sjöar efter gädda, abborre och mört av största vikt. Man erlade tidvis skatt till kronan i kg torkad fisk. Jakten var inriktad på skinn efter räv, hare och ekorre för avsalu. Men man jagade (fällfångst) naturligtvis även skogsfågel och vildren för födans skull. Den odlade jorden 1559 var inte mer än 5-6ha och på de fyra gårdarna hölls sammanlagt 3hästar, 16kor, 4ungdjur, 19får, 8getter och 2svin.
Totalt fanns det 1559 efter Luleälven inte mer än 16 byar räknat från kusten och 10mil uppåt älven. Den sammanlagda folkmängden var inte mer än 990personer. De från Svartlå sett närmaste byarna var då Bredåker och Harads.
Tidig industri
Vid Svartlå finns ett av Luleälvens större tillflöden ”Flarkån” förr även kallad ”lillälven” eller ”Svartlåälven” och några kilometer längre ner en större bäck ”Kvarnbäcken” som båda lämpar sig för att ta vara på vattenkraften för den som vill anlägga en såg. Svartlåbönderna ägnar sig åt detta och en viktig inkomstkälla är ”brädsågning” i rätt stor skala. När den första sågen byggs är inte känt men man vet att en såg uppfördes i kvarnbäcken 1696 och att den ägdes av byns fyra bönder gemensamt. Sin lilla industri till trots så var det inte enbart lätt att klara sig på det som landet kunde ge och under tiden 1559-1749 ökar byns befolkning bara med 7 personer och periodvis är det bara 3 gårdar bebodda. 1739 Säljs sågen vid kvarnbäcken till bruksfolk från Ljuså. Ytterligare en såg och dessutom en kvarn uppfördes 1750 av bonden Pehr Andersson men då i Flarkån. Enligt en del uppgifter ska även den sågen vara en andelssåg likt den från 1696 men den var uppförd på Anderssons mark. Svartlåbönderna sågar periodvis flitigt och det heter under slutet av 1700talet att ”bysens skogar voro delvis utödda”, vi ska dock inte jämföra den tidens plockhuggning av stora träd på lämpligt avstånd till sågen med dagens kalhyggen och därigenom tro att skogen var slut i Svartlå med dagens mått. Vid mitten av 1700talet och framåt bränns även tjära för avsalu.
Jordbruket förbättras
Under slutet av 1700talet börjar en uppodling av den högre upp belägna älv terrassen.
Den består av mojord med mycket mjälainslag. Den är stenfri och har ett mycket bra PH-värde vilket gör att skördarna blir bättre än nere på sandjorden vid älven. Man går från att få 2-3 kornet till att få 4-5 kornet vilket i praktiken innebär att om man sådde ut 100kg utsäde fick man på den först uppodlade marken tillbaka 2-300kg säd för att senare på den bättre marken få 4-500kg säd. Det höga PH-värdet kommer sig av att jorden är en ”isälvsavlagring”. Landhöjningen sen den sista istiden har gjort att det som för 2500-3000år sedan var en vik in från den tidiga kustlinjen idag är byns största sammanhängande jordbruksmarksområde. I detta område avsatte isälven fina jordpartiklar och i det bräckta vattnet fanns gott om snäckdjur som vartefter dom dog införlivades med den ur havet stigande marken och fick till följd att jordbruksmarken i Svartlå har ett unikt högt PH-värde för att vara jordbruksmark i Norrland. Fortfarande kan man om man gräver under ”plogdjup” finna gott om dessa mineraliserade snäckor i jorden och det är kalken i skalen till dessa vi har att tacka för det höga PH-värdet. Den högre liggande jorden är även mindre utsatt för frost vilket påtagligt förbättrar odlingssäkerheten för befolkningen i Svartlå och jordbrukets betydelse för byn ökar under perioden 1750-1850.
Svartlå bruk
Järnhanteringen som av staten ansågs vital för landet nådde även våra trakter och Friherre Samuel Gustav Hermelin planerade att vid Edefors anlägga en masugn som skulle förse en stånghammare vid Svartlå med järn. Det fanns även planer på att bygga en masugn vid Svartlå men det blev aldrig påbörjat. Det var Flarkåns vattenkraft som lockade Hermelin att 1799 förvärva den år 1750 uppförda kvarnen och sågverket. För att förse järnindustrin med kol till processerna hade Hermelin 1798 fått nyttjanderätt till stora skogsoråden runtomkring Svartlå. Därför anlades efter Luleälven ett stort antal nybyggen vid sekelskiftet 17-1800, man behövde folk till industrialiseringen. Detta innebar att Svartlå fick en mängd nya mindre byar/boställen i sin närhet och det är då som Bovallen, Havsträsk, Överäng, Åkerby, Österby och Åminne får bebyggelse. Nu blir järnhanteringen en kort parentes i byns historia eftersom priserna på järn sjunker drastiskt tack vare krigen i Europa och gör att smidet vid Svartlå bruk som startade 1805 upphör redan 1808. Men fortfarande kan man vid lågvatten i Flarkån ca 40-100meter ovan landsvägsbron på västra sidan se rester efter stångjärnshammarens timringar och även hitta slaggrester i vattenbrynet.
Hermelins kalkyler för sitt bruksimperium som fanns på flera ställen i Norrbotten får allvarliga törnar av de sjunkande järnpriserna och därigenom ekonomiska svårigheter. Trots det uppförs en ny 2-ramig såg 1811 men Hermelin gör konkurs 1812. Under 1812-1820 ägs bruket av 3olika personer innan det år 1820 förvärvas av Kung Karl den 14de Johan som fortsätter driften under samlingsnamnet Gällivareverken som inbegriper stora markområden i Norrbotten som förvärvats av Kungahuset. Efter Karl tar sonen Oskar den förste över ägandet och kungahuset säljer inte sitt Gällivareverk förrän 1855.
Bruket präglar Svartlå så mycket att Svartlå vid 1850 är den enda byn efter luleälven som har mer än 50 % av sin befolkning sysselsatt med annat än jordbruk och det är under 1800talet som den tredje terrassen som idag är den egentliga byn kommer att uppodlas och bebyggas. Att administrera och driva stora egendomar långt hemifrån på ett lönsamt sätt är inte lätt i 1800talets Sverige och ägandet av Svartlå Bruk övergår 1855 till ett Norsk-Svensk-Engelskt konsortium som behåller namnet Gällivareverken. Konsortiet bygger ett nytt corps de logi och 1857 färdigställs Svartlå herrgård sådant det i stora drag ser ut idag.
Nya satsningar
1851 byggs ett nytt finbladigt 2ramigt sågverk med tillhörande cirkelsåg och två kantskärningstrissor. Ekonomin i trävarubranschen hade förbättrats och man använde nu den skog som man en gång fått rätt till för ”kolfångst” till att exploatera den på annat sätt. Enligt en uppgift sågas år 1856 30000 timmer vid Svartlå. Svartlå är då bland de största och viktigaste bruken inom Gällivareverken. 1861 tas bruket över av Gällivare AB som ägs av en Viktor Kjellberg som varit med i det gamla konsortiet och engelska krafter. 1864 ombildas det till ”The Gellivare company limited” som även driver projektet med att göra Lule älv till en transportled för järnmalm från malmfälten, vilket fortfarande går att se rester av uppe vid Edefors i form av det vi i trakten kallar Engelska kanalen. Engelska kanalen blir ett praktfiasko och som lök på laxen brinner sågen i Svartlå upp 1866 mitt under en lågkonjunktur på sågade varor. Den är försäkrad för 31000 riksdaler och byggs upp igen i moderniserat skick 1868.
Bolaget konkursar dock 1867 och ett rekonstruerat ”The new Gellivare company limited” tar över 1868 och driver det till 1882 då det frivilligt går i konkurs och ett för ändamålet enkomt bildat ”Gällivare AB” tar över och driver det till 1892 då det säljs till Seth M Kempe som genast överlåter det till David Hummel. Hummel driver det till sin död 1894 då Bodträskfors AB tar vid för att år 1899 för 34000 kronor sälja Svartlå bruk till Axel Vilhelm Brattberg.
Kvarnbäckssågen
Även vid Kvarnbäcken fanns den 2-ramiga sågen kvar som dock inte drevs av Gällivarebolaget. 1739 hade driften av den övertagits från Svartlåbönderna och övergått till ägarna av Ljuså Bruk. Historien för denna såg är idag inte lika känd för oss som Svartlå Bruks verksamhet, men vi vet att från 1800talets mitt och fram till nedläggningen 1882 är det en konsul Tornberg som via sin Inspektor Axel Österberg driver verksamheten. Österbergs som gården då kallas är i dag känt som ”Gästgivars” efter den gästgiveri och skjutsverksamhet som senare kom att bedrivas på gården. Anledningen till att sågen läggs ned är att en dämning i Hapträsk som skulle förse sågen med en jämnare vattentillförsel brast och helt enkelt spolade bort både såg och kvarn som sen inte byggdes upp igen.
När halva byn blev åtalad
Om det är oroligheterna kring det sista kriget eller något annat som spelar in är idag inte lätt att säga men ett stort antal av Svartlå bys innevånare blir indragna i en långvarig domstolsförhandling under åren 1812-1817 som gällde brott mot konventikelplakatet. Olof Palmgren en bonde från Svartbyn utanför Boden hade 1810 blivit ”väckt” och börjat studera bibel och Luthers bekännelseskrifter. Vid den tiden låg närmaste kyrka i Gammelstad ca 8mil bort vilket sen länge gjort att bönderna i Harads och Svartlå haft egna sammankomster på söndagar då någon närvarande läst ett stycke ur Luthers postilla och hållit bön. Palmgren blev snabbt känd i bygden som en talare och bjöds till byarna att förkunna ur Luthers skrifter. Detta blev i efterhand kallat ”Palmgrenska väckelsen” och nådde Harads och Svartlå 1811.
Eftersvallet till dessa ”olovliga” sammankomster som i Svartlå gällde allt från inspektor Sundberg med hustru Ulrika Dynesius på Svartlå bruk ned till bönder, fruar, drängar och pigor blev en anmälan från Prosten Nordmark i Luleå till Domkapitlet i Härnösand gällande irrlärighet och brott mot konventikelplakatet. Första domstolsutslaget i tingsrätten kom 1813 och gav dryga böter till Palmgren på 270 daler silvermynt och Svartlåbonden Hans Hansson och drängen Per Wallin på vardera 125 daler silvermynt. Det var mycket hårda bötesstraff för Palmgrens del ungefär motsvarande värdet av ett normalstort hemman och domen överklagades av tillsamman 97personer i Harads, Svartlå och Bredåker som dessutom borgade ”en för alla, alla för en” för de böter som utdömts.
Hovrättens dom föll 1815 då Palmgren avlidit men domarna för de övriga mildrades till 100 daler silvermynt i böter eller 24 dagar i fängelse på vatten och bröd vilket sen fastställdes av högsta domstolen 1817. Exakt hur det gick sen och vem som fick betala böterna är idag inte känt men relationen till Kyrkan skadades i bygden och påfallande många som var med när väckelsen kom till Harads och Svartlå på 1870 och 80talet var släkt med de 30talet människor som stod inför åtalsskranket på 1810talet. Men mer om den tiden kan man läsa om under respektive församlings historia.
Byn växer snabbt
Befolkningen ökar snabbt under 1800talet för att 1830 varit drygt 60innevånare till att 1850 vara drygt 100. Då har åkerarealen utökats till 33ha och slåtterängarna till 142ha. Djurantalet har även ökat och 1855 finns i Svartlå 15 hästar, 1 oxe, 48 kor, 24 ungnöt, 120får och 5 svin på ca 10 gårdar. 1870 finns 117ha åker och 168ha slåtteräng, befolkningen närmar sig då 200 innevånare.
Den blomstring som bruket upplever under andra halvan på 1800talet gör att många yrkesmän söker sig till byn, Sågställare, Smed, Timmermän, Snickare och många andra hantverkare finner sin utkomst kring brukets verksamhet. Flera stora släkter som vi förknippar med Svartlå kommer under denna period till byn, Fahlmans, Bergdahls, Lövgrens, Wennströms och Strömbergs är exempel på sådana som fortfarande många av dagens Svartlåbor har i sina anor. Uppemot 270-280 människor är årligen upptagna på brukets avlöningslistor under denna tid men då är inte alla boende i Svartlå utan även folk från byarna runtomkring är med i det antalet.
Soldatväsendet
Sen 1682 delades gårdarna runt om i Sverige in i rotar efter sin storlek av den då bildade indelningsverket. Postbönder och gästgivargårdar var undantagna från rotering. Gårdarna i Svartlå skulle enligt detta verk tillsammans med ett par av Bredåkers gårdarna räcka till att underhålla en soldat/knekt. Varje rote hade ett nummer och fick sedermera ett namn som sedan antogs av soldaten. Första soldattorpet i Svartlå som vi idag vet om låg där Graves idag ligger och antagligen är det en del av dagens hus. Troligen byggs det under andra halvan av 1700 talet. Soldatnamnet där är ”Bergman”. Graves blir under senare ett hemman och ett nytt soldattorp byggs nere på bynäsudden (Där Maria och Anders bor) och soldaterna som tjänstgör får soldatnamnet Mild. Senare på 1800talet när byn växer tillkommer ett soldattorp till på södra sidan älven där soldaten heter Fält. 1892 tar staten över kostnaden för soldatväsendet från bönderna och 1901 beslöt riksdagen att indelningsverket skulle avskaffas och den indelta armen upphör därmed. Detta förhållande sörjdes säkert inte av de indelta soldaterna för soldatyrket var inte ett lätt sätt att förtjäna sitt uppehälle på. Siste indelte soldat i Svartlå blir Adolf Boström Mild som tar avsked 1896 och flyttar till Åkerby. Han är farfar till Vigert Boström i Svartlå.
Första skolverksamheten
Det ökade antalet innevånare innebar även ett ökat antal barn i skolåldern i Edefors socken fanns 2 Småskollärare som ambulerade mellan byarna och undervisade barnen några veckor varje termin. I Svartlå inhystes skolan tidvis i kontorsbyggnaden på bruket och ibland i några av de större bondgårdarnas salar oftast på ”Ostugårn” eller ”isi Nils-Nils”. En mycket originell och sträng lärarinna under denna tid var Greta Pettersson eller ”Enat-Greta” som hon kallades. Min farfarsfar Hjalmar Nilsson skolade under henne på 1880 talet i brukets kontorsbyggnad och hon höll barnen i herrans tukt och förmaning med katekesen, björkriset och pekpinnen. Hon hade dock en svaghet för alkoholhaltiga drycker varför han någon gång fått i skolsammanhang så ovanliga uppgifter som att ur ölkaggar tappa upp öl i buteljer åt sin fröken, vilket tacksamt nog dagens lärarinnor slutat med! Vid sekelskiftet får byn sin första skollokal.
Förbättrade kommunikationer
Ett resultat av kanalgrävningarna vid Edefors är att Ångbåtstrafik kommer igång i mitten på 1860talet. Det är The Gellivare company limited som sätter in skruvångaren Hedensfors i trafik mellan Heden och Edefors, huvudsakligen för att transportera manskap och förnödenheter till sitt bygge men det får även till följd att kommunikationerna med omvärlden underlättas avsevärt för älvdalens folk. Hedensfors är 20meter lång 3, 45meter bred med ett djupgående på nästan 2meter och har en 60hk ångmaskin som motor. Hon kommer att trafikera älven i ca 50år och att få varor levererat till sig via att hämta dom vid ångbåtsbryggan nere vid ”Graves” som gården nedanför Hälludden hette blev snart en vana. Senare kommer andra ångbåtar till och även andra bolag men mer att läsa om detta finns i en uppsats utlagd på hemsidan.
På Hälludden bredvid ångbåtsbryggan byggs även ett större hus av en virkeshandlare från Luleå konsul Benckert i samma stil och samma år som Herrgården, det kommer att hinna vara både krog och affär under en brokig andra halva av 1800talet. Affärsverksamheten i byn startades av Gällivareverken och drevs av bruket fram till 1869 då en av byns personligheter ”Mamsell Lindgren” tar över och flyttar den ned till älven, för att efter hennes död 1904 tas över av Adolf Fredrik Lundblad. Han driver den ett tiotal år innan han flyttar upp affären från Hälludden till ett nybyggt hus i byn som senare blir mer bekant för Svartlåborna som Elimkapellet
Postgången har som på så många andra ställen skötts av bönder som haft ”sin sträcka” att vidarebefordra brev på tills näste postbonde tar vid. Men sen ångbåtstrafiken kommer igång så underlättas postgången för att mynna ut i att byn får ett eget postkontor första november 1900 som lokaliseras uppe i ”den nya byn” hos Lövgrens. Där finns posten fram till hösten 1916. Posten flyttar sen runt i byn för att 1924 hamna i det hus som varit pastorsbostad åt missionsförsamlingen. Det byggdes av Nickolina (post-Lina) Nilsson och hon skötte posten till sin död våren 1930. Efter det tas posten över av Gabriella (Grave- Ella) Nillson som 1947 bygger ett nytt posthus med lägenheter tvärsemot Lövgrens och där finns posten till slutet på 1970 talet då den flyttar upp snett över vägen från Konsum. Gabriella driver verksamheten till 1964 då den tas över av Maj Gudrun Nilsson som är föreståndare till stationen läggs ned sista maj 1984.
Även telefonen gör sitt intåg nästan prick på sekelskiftet och första telefonstationen är på bruket men flyttar sen även den till ”Lövgrens”.
Sekelskiftet och Brattberg
Det händer mycket kring byn åren runt sekelskiftet. ”Patron Brattberg” eller ”Brattbärjen” som han kallades var på många sätt en förutseende ledare för sitt bruk till vilket hörde 4200ha skog. Lagård för 48kor och 12hästar, såg, kvarn, spiksmedja, en stor kontorsbyggnad, rättarbostad, magasin, bagarstuga, torkria, kolbod, stor isbod, ett jättedass med 8 hål och mycket annat smått och gott.
Axel Wilhelm Brattberg kommer till byn som brukschef under det att David Hummel äger Bruket. Brattbergs far är svåger med Hummel och denne har ett gott öga till Brattbergarna. Brattberg lindar själv år 1898 en första generator som kopplades till sågens drivmaskineri och gav elektriskt ljus till såghuset och herrgården och senare delar av byn. 1894 Byggs en ny såg i trevåningar och 2 ramar. Denna såg brinner ned 1911 och efter det uppförs bara en mindre enklare såg som är i drift till 1930. 1913 installeras en 125kva generator och ström börjar säljas till Bredåkersby. 1927 ytterligare en generator och Harads kopplas in på nätet.
Jordbruket förbättras och når sin kulmen
Brattberg kämpade med sitt jordbruk och försökte förbättra det. Han var först med att täckdika mark och var med i den första tjurföreningen och kontrollföreningen under första decenniet av 1900talet. Markerna var dock väl spridda ur jordbrukssynpunkt, och svåra att sköta rationellt. Att få ihop den mängd hö som behövdes för alla djur var inte lätt även om det fanns gott om drängar och pigor, kvalitén på fodret var inte alltid det bästa. En vanlig skröna var att en som köpt hö av Brattberg för att ge sina kor i panik fick hälla vatten både fram och bak på korna och ändå sprack dom av på korsryggen av att dom torkade ut av allt salt som dom fick isig via höet. Att salta höet för att saltet skulle dra åt sig en del av fukten i höet var ett beprövat sätt att försöka rädda väl fuktigt hö från att mögla och bli helt förstört. Skrönan menade då att den som saltade värst i bygden var Brattberg för han hade störst problem med att hinna med sitt värv. Svartlå vart dock känt i bygden för sina fina kor vilket till del berodde på att bruket tillhandahållit bra avelsmaterial till bygden.
Laga skifte hade år 1851 begärts av Gällivareverkens disponent E. C. Norlin som mynnade ut i att bruket fick sina skogsägor väl samlade och att bondskogen blev skild från de gamla gårdarna. En av gårdarna i gamla byn fick flyttas ut och byggdes upp 1 km uppför älven från gamla byn räknat. Denna gård ”Ojs” avknoppades till tre och tillsammans med andra hemmansdelningar och de i slutet på 1800talet upptagna gårdarna i nedre Svartlå gjorde att antalet bondgårdar i Svartlå ökade snabbt. Lämplig stenfri mark för odling fanns det gott om och gårdarna blev snabbt bärkraftiga. Jordbrukets betydelse för Svartlå kulminerar vid tiden för 2a världskriget och 1935 finns över 300ha åker och 135 ha slåtteräng inom byn.
Nästan 50familjer håller kor och det totala djurantalet i Svartlå är vid den tiden 30hästar, 4tjurar, 143kor, 46 ungnöt, 76 får, 34 svin, 65 höns. Vad gäller kor är det en ökning på 198 % sen 1850. Jordbruken är inte stora och kompletteras av säsongsarbete i skogen på vintern och med flottning på vår och försommar men dom har ändå en stor hushållsekonomisk betydelse för byns familjer.
Mejeriet
Det stora antalet lantbruk för med sig intresse för kooperativ samverkan och 1913 bildas en mejeriförening som gemensamt bygger upp ett mejeri nere vid Hälludden vilket fortfarande står kvar än idag. Föreningen säljer mjölk till Malmfälten och de små samhällena efter järnvägen, Lakaträsk, Sandträsk, Gransjö och Ljuså. De transporterna turas medlemmarna om att göra med häst till järnvägsstationen i Gransjö beroende på hur många kor dom har. Sommartid går mjölken med ångbåt till Boden. Man tillverkade även ost av rätt bra kvalitet, enligt uppgift Västerbottenost och en kryddost. Föreståndare för mejeriet var Hjalmar Nilsson. Under hela tiden har man stor hjälp av den i Norrbotten legendariska länsmejerskan Anna Gustavsson som bistår med kunskap och expertis. Det är Anna Gustavsson som rekryterar första mejerskan till Svartlå. Det var Svea Johansson från Månsbyn Kalix som startade upp verksamheten efter att ha utbildats på statens mejeriskola i Björkfors Kalix. Hon slutar sin tjänstgöring 1923 och Ella Nilsson från Gravegården tar över tjänsten tills 1924, då får man dock begära inträde i den större Norrbottens läns producentförening och verksamheten avvecklas.
Slutet för Svartlå Bruk
1930 tvingas Brattberg försälja sitt Svartlå bruk till Svanö AB för 275000kr efter att ha borgat för en släkting som inte kunnat fullgöra sina åtaganden i spåren av de ekonomiska svårigheterna efter Krugerkraschen. Driften läggs ned och jordbruksmarken delas upp i lotter och säljs ut till ortens bönder och sågen avvecklas. Men det är inget ont som inte har nåt gott med sig. Bo Brattberg en son till ”Patron” sadlar om efter att familjens företag gått ur släkten och utbildar sig till elektriker och driver sen i över 50år ”Brattbergs elektriska” som blir ett av ortens mer framgångsrika företag. Men Bo sa alltid att det sved att se på skogen som dom miste till Svanö för 65kronor hektaret.
Tjurförening
1938 bildas en andra tjurförening med 28 medlemmar som hjälper byns bönder att lösa efterfrågan på bra betäckningstjurar till byns kor. Ordförande och tjurhållare blev Hjalmar Nilsson och senare Herbert Nilsson tills den läggs ned 1961 då Svartlåbönderna går med i den nybildade seminföreningen i Norrbotten.
Lantmannanederlag
Under början av 1900talet växer även fram ett behov att kunna samordna inköp av nödvändiga insatsmedel till jordbruken som gödsel och kraftfoder till byns kor. Ångbåtstrafiken är där en stor hjälp för att lösa transporterna, sen den slutar så är det landsvägstransporter som gäller eller att hämta varorna i Gransjö. Tillslut bildas en lantmannaförening och ett nederlag, alltså en varustation upprättas i byn ”isi Nils-Nils”.
Handel och företagande
Att livet runt bruket fostrat fram en företagsam befolkning är det inte att tveka om. Ett par decennier runt sekelskiftet bränns tegel uppe vid ”Leansch” i Havsträsk, och det är tegel av bra kvalitet som fortfarande finns i mången skorsten i trakten. Det är i huvudsak bröderna Vilhelm och Erik Nilsson i Havsträsk som står för verksamheten. Bränningen sker först nere på Näsudden men flyttas sen till lertaget i Havsträsk. Senare fanns det även under en period en mindre betongfabrik i Havsträsk som drevs av Alvar Nyström och Ale Sundström som gjorde bland annat hålsten och avloppsbrunnar.
Skickliga snickare har funnits länge i byn och inom släkten Bergdahl har ett antal sådana fostrats fram och haft sina snickeriverkstäder i byn, vilket räcker in i våra dagar.
Ambulerande sågning utfördes av Petter Fahlman i Havsträsk som 1918 köpte ett sågverk som drevs av en Avance-motor. Sågen kompletterade Fahlmans verksamhet som byggmästare. Sågen köptes senare av bröderna Helge och Selfrid Pettersson från Ostugårn som drev rörelsen till 1959.
En ännu större sågrörelse startades av bröderna Konrad och Hilding Boström som 1934 köpte en såg och började köpa rotpster och avverka och såga dessa. 1947 Slutade Hilding och brodern Karl-Axel klev på och 1954 uppfördes en fast såganläggning som sen 1968 ersattes av dagens trevåningars sågverk som fortfarande fungerar men nu drivs i annan regi. Som flest sysselsatte Boströms 6 man plus säsongsanställda.
Byn har haft ett antal affärer under åren tidigare nämnd är ”Lundblads”. Konstantin Hansén startade under 1900talets första decennium en affär uppe i byn som 1910 togs över av Lundgren i Harads som 1912 sålde den till Arvid Larsson. Larsson driver den till1918 innan han säljer den till den nybildade konsumföreningen i Svartlå som året innan startat med affärsverksamhet inhyst hos Petrus Sandberg en av tillskyndarna för bildandet av föreningen.
Konsum drivs i samma lokaler tills i mitten på 40talet då en egen ny affärsfastighet byggs och i den drivs byns eget konsum tills verksamheten upphör på 90talet. Länge driver Svartlå konsum även filialer i Sandträsk och Gransjö.
Gabriel Dahlströmmer startar 1921 en affär som drivs in på 60talet på slutet med tillhörande frisersalong som förestås av dottern. Ytterligare en privat affär ”Forslunds” driven av Rut och Svante Forslunds fanns under ungefär samma tid. Lembes Tyg och Mode affär fanns mitt emot Dahlströmmers. Affärens chef Olga Lembe hade ett talesätt när hon marknadsförde sina varor. ”Men se på fallet och känn på kvalitén” var hennes första säljargument.
På 20talet startas två taxirörelser upp, den ena drivs av Petrus Sandberg senare kompletterat med kiosk och den andra av Helge Lövgren som med hustrun Tilly även driver bensinstation, rum för resande och café.
När man pratar om Cafeverksamhet kan man inte gå förbi Signhild Erikssons cafe i det lilla röda huset vid Gransjövägsinfarten. Gransjövägen hade sista biten en annan sträckning än idag och det gjorde att huset då låg vid ett av byns få vägskäl. Där kunde man köpa hennes berömda struvor. Hon serverade sina kunder vid köksbordet.
Ytterligare åkeriföretag men då med lastbil drivs från 30talet och fram av Oskar Nyström. Senare i tiden driver även bröderna Sölve och Ralf Johansson lastbilsåkeri.
Det går att göra listan över företagsamma Svartlåbor ännu längre men vi stannar här. Vill du läsa om dagens företag så finns mer info på hemsidan. Svartlå är fortfarande öppet för människor med idéer och arbetslust och vi vill gärna att fler kommer hit och hjälper till att skriva byns nutida historia, Tveka inte att ta kontakt med företrädare för byns föreningar och företag!
Robert Nilsson, 2021
